Love
Jag blir så förvirrad. När vi ses känns allt toppen. Men när vi inte är med varandra känns det osäkert. Vissa stunder överröser vi varandra med kärlek över telefon, sms och msn, men andra stunder känns du lite reserverad. Vilket gör mig reserverad. Önskar allt kunde vara som när vi ses. Kanske är det mig det är fel på, kanske är jag extra analyserande och tolkar allt in i minsta detalj bara för att vi bor så långt ifrån varandra, bara för att jag är rädd att förlora dig. Tycker om dig otroligt mycket och jag vet att du känner samma sak. Men ibland önskar jag att du ville visa det på fler sätt när vi inte är tillsammans. När vi är med varandra är du världens gulligaste. Jag ser det i dina ögon och på ditt kroppsspråk att det här är vad du vill. Men när vi är ifrån varandra kan du kännas lite avvaktande. Ibland får jag känslan av att du är avvaktande för att du inte vill skrämma iväg mig (vilket du även har berättat för mig), men det gör mig lite avvaktande och osäker på dina känslor, även om jag innerst inne vet vad du känner.
Jag har alltid varit den självständiga tjejen, hon som inte behöver en kille för att känna sig uppskattad, hon som aldrig skulle dumpa sina vänner för en killes skull, hon som aldrig analyserar, blir svartsjuk eller gnäller. Jag har alltid varit tjejen som haft jättesvårt för att bli kär. Jag har dejtat killar i flera månader utan att bli tillsammans med dem. Jag är hon som haft två långdistansförhållanden men som inte var tillräckligt kär för att orka resa till killen utan låtit honom komma till mig i stort sett varje gång vi skulle ses.
Visst klart jag varit kär. Men det var längesen nu. Jag trivdes bra med singellivet. Jag gillade att kunna gå ut och flirta med killar för att sedan bara låta det rinna ut i sanden. Träffas lite, umgås med varandra och sedan låta det va. Det va min melodi.
Kanske är det just därför jag blir lite förvånad över mina känslor för dig. För hur starka de är. Jag är fortfarande samma självständiga tjej, jag skulle fortfarande inte dumpa vännerna för killen och jag är fortfarande inte särskilt svartsjuk eller gnällig av mig. Däremot har jag nog börjat analysera en del. Jag gör det även fast alla tecken pekar på att du trivs i vårt förhållande och även fast jag känner att du verkligen tycker om mig. Antagligen gör jag det av en enda anledning.
Jag är KÄR.
Något förvirrande inlägg kan man tycka. Orkar inte ens läsa igenom vad jag skrivit. This is how i feel.
Spara & Publicera *klick*
Jag har alltid varit den självständiga tjejen, hon som inte behöver en kille för att känna sig uppskattad, hon som aldrig skulle dumpa sina vänner för en killes skull, hon som aldrig analyserar, blir svartsjuk eller gnäller. Jag har alltid varit tjejen som haft jättesvårt för att bli kär. Jag har dejtat killar i flera månader utan att bli tillsammans med dem. Jag är hon som haft två långdistansförhållanden men som inte var tillräckligt kär för att orka resa till killen utan låtit honom komma till mig i stort sett varje gång vi skulle ses.
Visst klart jag varit kär. Men det var längesen nu. Jag trivdes bra med singellivet. Jag gillade att kunna gå ut och flirta med killar för att sedan bara låta det rinna ut i sanden. Träffas lite, umgås med varandra och sedan låta det va. Det va min melodi.
Kanske är det just därför jag blir lite förvånad över mina känslor för dig. För hur starka de är. Jag är fortfarande samma självständiga tjej, jag skulle fortfarande inte dumpa vännerna för killen och jag är fortfarande inte särskilt svartsjuk eller gnällig av mig. Däremot har jag nog börjat analysera en del. Jag gör det även fast alla tecken pekar på att du trivs i vårt förhållande och även fast jag känner att du verkligen tycker om mig. Antagligen gör jag det av en enda anledning.
Jag är KÄR.
Något förvirrande inlägg kan man tycka. Orkar inte ens läsa igenom vad jag skrivit. This is how i feel.
Spara & Publicera *klick*
Kommentarer
Trackback
